Lång Kristoffer Honkainen Jönsson 1593–1663

Personanteckningar

Kronotorpare, Bergsman, Länsman. Levnadsbeskrivning I början av 1600-talet hade finländaren Christoffer Jönsson Havuinen invandrat till Värmland. Han började att driva bergsbruk. Sundsjöhyttans - senare Motjärnshyttans - masugn anlades av honom omkring år 1650. Finländarna kom i marktvist med landshövdingen Posse, eftersom häradsgr��nserna inte var klart utmärkta. En av de första malmbrytarna vid Rämsberget var den ryktbare sundsjöfinnen Kristoffer Havuinen, Långe Kristoffer, som kom från Rantasalmi socken i Savolax, nära Nyslott. Samma Kristoffer Havuinen skulle enligt en annan sägen ha brutit silvermalm i Brännmosshöjden i Gumhöjden, men fyndstället dolde han så väl att ingen sedan har kunnat hitta den. Om denna sägen finns det en annan version som återges bl.a. Maximilian Axelsson i boken:Vandring i Värmlands älvdal och finnskogar: "Enligt sägen fann långe Kristoffer Havuinen Upplundshöjden, strax nedom den för sin höjd bekanta Gumklinten en silvergruva, och den ädla metall han här i rik mått upphämtade, smälte han ner i egen masugn i närheten av Motjärnshyttan. Den platsen kallas idag Finnhytteforsen. Ingen fick dock bestämt veta var själva gruvan var belägen, ty denna hemlighet tog upptäckaren med sig i graven." Litteraturen innehåller en del motsägelsefulla uppgifter om bergsmannen Erik Kristofersson i Djuprämmen, Färnebo sn (nu Rämmen sn) och hans släktförhållanden, framför allt vad gäller hans finska släktnamn. Emellertid har Lars-Olof Herou utrett de rätta förhållandena i sin genomgång av finska släktnamn i Bergslagen, som publicerats i tidskriften Finnmarken förr och nu. I nr 2, 1988, s 10, av nämnda tidskrift visar han att Erik Kristoferssons far, Kristofer Jönsson i Sundsjön, Färnebo sn, felaktigt tillskrivits släktnamnet Havuinen. En sammanblanding har skett i litteraturen mellan honom och Kristofer Tomasson (Havuinen) i Brunnberg, Ekshärad sn, den s.k. "Vild-Havvonen". Kristofer Jönsson påträffas aldrig med släktnamn. Däremot har efternamnet Honkainen angetts för ett par av Kristofer Jönssons i Sundsjön sonsonsöner (Kristofer Jansson i Bograngen, S Finnskoga sn, och Jan Sigfridsson i Håen, Säfsnäs sn), vilket Lars-Olof Herou skriver om i Finnmarken förr och nu, nr 1, 1989, s 20-21. Framlidne Albert Palmqvist skriver i tidskriften Finnkultur, nr 2, 1982, s 10-11, om samma släkt, men kallar Erik Kristofersson felaktigt för Havuinen. Palmqvist meddelar att Erik Kristofersson var gift två gånger; första gången med Kerstin, död omkr 1660, och andra gången med Malin Sigfridsdotter, som han felaktigt anger vara brorsdotter till Erik (se vidare nedan!). I första äktenskapet föddes enligt Palmqvist åtminstone sönerna Kristofer, Johan och Sigfrid Erssöner. Erik Kristofersson misshandlade sin andra hustru Malin Sigfridsdotter så svårt att hon avled den 17 april 1667. Vid tinget i Färnebo 6 maj 1667 dömdes Erik Kristofersson till döden, en dom som fastställdes i Göta hovrätt den 19 november 1667, och avrättningen skedde genom halshuggning. Vid tingsrättsförhandlingarna var det Malin Sigfridsdotters mor Maria Persdotter i Sundsjön, Färnebo sn, och hennes syskon Margareta och Annika Sigfridsdöttrar, samt Johan och Hindrik Sigfridssöner som förde talan mot Erik Kristofersson. Av domboken framgår vid tinget i Färnebo 18-20 juni 1663 (AIa:2, s 160) att salige Kristofer Jönsson i Sundsjön varit gift två gånger och att hans andra hustru var Maria Persdotter. I första äktenskapet hade Kristofer sju söner och två döttrar, och i andra äktenskapet hade han en son och fyra döttrar. (Domboksnotisen har meddelats mig av professor Anders Winroth). Emellertid hade Maria Persdotter uppenbarligen tidigare varit gift med en Sigfrid, med vilken hon hade barnen Malin, Margareta, Annika, Hindrik och Johan. Således var Erik Kristofersson och Malin Sigfridsdotter "styvsyskon", och alltså inte besläktade genom blodet. Det var för övrigt helt förbjudet på 1600-talet med äktenskap mellan så nära släktingar som halvsyskon (som frågeställaren skriver) eller mellan en person och hans/hennes syskonbarn (som Palmqvist uppger). Vid denna tid gällde fortfarande att äktenskap mellan fyrmänningar och närmare släktingar var förbjudet. Dispens kunde medges av kyrkan (domkapitlet) för tremänningar och fyrmänningar, men inte för närmare släktingar. Det är först på 1800-talet som man träffar på de första fallen där dispens har beviljats för äktenskap mellan en man och dennes systerdotter.