Dölhed Anna Larsdotter 1840–1856

Personanteckningar

Rånmordet på den 16-åriga dalkullan

Den 16-åriga kullans våldsamma död och hennes mördares

avrättning på Axalaskogen i Björnlunda lever ännu kvar i folkmun.

Det rådde uppbrottsstämning på morgonen den 30 september 1855 i Dölhed Lars

Jonssons stuga i Bjursåkers by i Ytter Malung i Dalarna. Dottern i huset, 16-åriga

Dölhed Anna Larsdotter, stod i begrepp att Starta en äventyrlig vandring, långt bort

från hemmets trygghet. Hon skulle vandra till Stockholm och visst var både far och

mor ängsliga, Anna var ju bara 16 år, men tiden var hård och fattigdomen svår i

trakten vid den här tidspunkten.

Mor i stugan hade utrustat sin flicka så gott hon kunnat med varma och slitstarka

kläder. Man måste på alla sätt som stod till buds dryga ut de magra inkomsterna och

det var ovanligt att de unga döttrarna i gårdarna gav sig ut som kringvandrande

kullor och sålde i bygderna många mil och dagsvandringar borta från hemorten.

Dessutom hade Anna sällskap med en jämnårig flicka, Britta Larsdotter, men det som

invaggade föräldrarna i någorlunda trygghet för dotterns öd var förhållandet att 22-

åriga Göllo Ingeborg Nilsdotter också skulle föra de två 16-åringarna sällskap.

Ingeborg hade tidigare varit ute på sådana här handelsfärder.

Hon var erfaren och pålitlig så flickorna skulle nog klara sig,

intalade sig föräldrarna.

Det var fina höstdagar det här året och vandringen mot

Stockholm det blev för de två 16-åringarna både spännande

och rolig – de hade gett sig ut på sitt livs största äventyr

dittills. Det var med barnets glada förväntan som de beredde

sig på att möta allt det som dras handelsfärder skulle medföra.

Ingeborg var van, för henne hade den första tjusningen i de

här äventyren ersatts med mer prosaiska beräkningar och

planeringar.

Hennes avfärd den där tidiga höstmorgonen blev upptakten till ett tragiskt drama

som skulle kosta tre människor livet Protokollen från Daga häradsrätt och från

hovrätten skildrar dramat ganska detaljerat och dessa dokument, tillsammans med

andra handlingar, ger handen att i det här fallet, liksom i så många andra, var det

hunger o fattigdom som skapade en mördare.

Under vandringen till Stockholm bedrev 16-åringen

gårdfarihandel. I Stockholm skulle nya varor inköpas varefter

Anna ämnade fortsätta sin kringvandrande affärsrörelse i

Mälardalen under hela vintern. På våren avsåg hon återvända

hem till vår- och sommararbetet i hembygden.

Under vandringen mot huvudstaden sålde flickorna av sina

medhavda lager och väl framme i den stora, främmande staden

fyllde de på lagren i sina ränslar hos en grossist. Sedan började

allvaret för flickorna som dittills haft hjälp och sällskap av

varandra men nu skulle vandra var och en sina vägar och

knacka på i stugorna i hopp om att få sälja något. Det var första

hand landsbygden som besöktes. Där hade man ofta milslånga

vägar till närmaste handelsbod och i många stugor hälsades de

kringvandrande dalkullorna välkomna när de visade upp sina

varulager. Ibland blev det byteshandel, t.ex. varor mot mat och

logi, och ibland blev det reda penningar som betalning fast den

Svenska landsbygden vid den tiden var ganska fattig på

kontanter.

Olika vägar

Flickorna organiserade färderna så att de gick olika vägar men träffades med jämna

mellanrum på platser som beslutades från gång till gång. Under vandringen

återvände Ingeborg då och då till Stockholm och fyllde på varulagret så att de två

yngre kamraterna alltid hade varor till försäljning.

Dessa kontinuerliga träffar måste ses som en god prestation av de tre dalkullorna

som dels vandrade på helt okända vägar, dels inte kunde veta avstånden och dels

sannolikt inte hade tillgång till några kartor. Men det gick bra, de hittade alltid till

förutbestämda mötesplatser och även om klockslagen inte kunde fastställas för

mötena så kom de alltid på förutbestämd dag till

avtalad plats – utom den 20 mars 1856. Den 15

mars hade de träffats vid Mellösa kyrka och då

kommit överens om att fem dagar senare, på

skärtorsdagen den 20 mars skulle man träffas vid

Viby i Björnlunda

Men Anna kom inte och det var ett par mycket

oroliga kamrater som väntade och väntade. Till slut

insåg de att något måste ha hänt och de började vandra de vägar där de förstod att

Anna gått fram. Bland annat fick de veta att Anna natten till den 20 mars hade sovit

vid Ullsta i Gåsinge. På morgonen den 20 var hon vid Rynäs och frågade efter vägen

till Björnlunda. Så fortsatte kamraterna med dörrknackarmetoden och de kunde

kartlägga Annas väg hela tiden från hennes sista nattlogi till Trindtorpsstugan i

Björnlunda – där tog alla spår slut.

Anna hade kommit in i de Sörmländska bygderna ungefär en månad tidigare och

samtidigt kom en ung familj med två små barn, ett och två år gamla, från Trosa

landsförsamling till Tibble sågstuga den 7 febr 1856 även kallad Trindtorpsstugan.

Det var skomakare Carl Petter Brunfelt född den 13/10 1824 i Vårdinge och Med sig

hade han sin hustru, Maria Christina Dahlgren, född i Västergötland den 30/4 1825,

och sina två små barn, den drygt tvååriga Hilda Maria och den knappt ettåriga Carl

Ludvig, de var fullkomligt utblottade och med svälten som ständig gäst i hemmet. När

de kom till stugan fick de på kredit köpa lite råg samt potatis men det var också allt de

hade att äta. De små barnen hade t.ex. inte fått mjölk på många veckor och

desperationen låg som ett tungt moln över den unga familjen. Brunfelt var begiven på

dryckenskap och kunde inte få sina förtjänster att räcka för familjens uppehälle.

Hustrun var gnatig och kunde inte hushålla med de små smulor mannen kunde dra

till huset. men hade de haft fattigt på den gamla platsen blev det inte bättre sedan de

kommit till Tibble.

Carl Petter var en viljelös och försagd människa. Hans hustru där emot var, enligt vad

man kan läsa mellan raderna i dokumenten, en hårdför och karg kvinna – en karghet

som av de svåra levnadsförhållandena inte mjuknat upp. Vid ett par tillfällen under

februari – mars 1856 hade hon försökt tubba maken att begå rånmord, för att skaffa

pengar till familjens uppehälle.

Det var dels en annan dalkulla som passerat några veckor innan Anna ankomst och

dels en ortsbo, Nils Persson som sålde träslöjd. Båda hade pengar trodde fru Brunfelt

och uppmanade maken att slå ihjäl dem och ta dessa pengar.

Men Brunfelt så viljelös han än var motstod uppmaningarna, rättkänslan var ännu så

länge starkare än hungern. Han förebrådde hustrun hennes ogudaktiga förslag och

vid andra tillfället, när han vägrade rånmörda Nils Persson blev det en mycket

dramatisk uppgörelse mellan makarna. Brunfelt berättade vid

ett senare tillfälle att han med våld tvingats hindra makan från

att skära halsen av sig själv med en kniv.

I mitten av mars fanns inte en matsmula i stugan. Brunfelt hade

inte haft någon skolagning på länge, han hade inte heller haft

medel till läder och annat material som behövdes.

Den 20 mars på morgonen tog han bössan och smög ut i

skogarna i förhoppning att kunna tjuvskjuta något villebråd.

Han såg inget vilt och när han kom tillbaka till stugan på

förmiddagen fann han de två små barnen ensamma, hustrun

hade gått ut i skogen efter ved.

En ödesdiger knackning

Torsdagen den 20 mars 1856 kom Brunfelt hem från skogen kl. 10 på förmiddagen.

Han hade försökt spåra upp något villebråd men misslyckats, även hustrun befann sig

ute i skogen och plockade bränsle. Brunfelt halvlåg på ett par stolar och såg med

förtvivlan på sina små som lekte på golvet. Deras lekar var av naturliga skäl av det

stillsammare slaget. På åtta dagar hade de nämligen inte funnits en matbit i huset och

barnen var fullkomligt utmärglade och orkeslösa.

strax efter hemkomsten hörde Brunfelt den

ödesdigra knackningen på dörren och den unga,

levnadsglada dalkullan kom in. Hon var vänlig och glad, berättade Brunfelt under

förhören och när Anna förstod att det var en skomakare hon kommit till frågade hon

om han ville köpa sylar av henne. Anna ställde ned sin ränsel och böjde sig över den

för att plocka upp sina saker och det var då som det låste sig i den utsvultne Brunfelts

huvud.

Utan att ha riktigt klart för sig vad han egentligen stod i begrepp

att göra, fick han tag i nederdelen av ett stövelblock och smög sig

bakifrån på det arma offret. Ett fruktansvärt slag i flickans

bakhuvud medförde att hon föll mot dörren och sedan ned på

golvet. Det hördes svaga och rosslande klagoljud ännu sedan

givit offret ytterligare tre slag. Sedan föll mordvapnet ur

skomakarens hand och i stället tog han en yxa och slog flickan i

bröstet ”varvid all rörelse hos henne upphörde”. Allt detta hade

utspelats med de båda två små barnen som vittnen på golvet. De

var var också de enda vittnena till det grymma dådet. Brunfelt

insåg omedelbart vad han ställt till med och när hustrun en

stund senare kom tillbaka från skogen var han helt förkrossad.

Gud hjälpe, vad har jag gjort, ropade han förtvivlat och pekade

på den blodiga kroppen på golvet, det här kommer aldrig att gå

väl för oss!

Men hustruns karskhet förnekade sig inte heller den här gången. Hon lugnade maken

och sa att allt skulle gå bra om de bara hjälptes åt att gömma kroppen så att de inte

skulle bli upptäckta. Hon började omedelbart skura blodet från golvet.

Brunfelt bar in den livlösa kroppen och skinnränseln i en skrubb i stugan. Ett par

timmar senare gick han och hustrun in och undersökte offrets tillhörigheter. Brunfelt

hittade i Annas kjortelficka en portmonnä innehållande 16 riksdaler och två

skillingar. Varorna värderades senare av den andra dalkullan till 23 riksdaler, 29

skilling och 4 runstycken. Pengarna tog Brunfelt med sig till ägaren av Tibble gård,

majoren Rundstedt, där han köpte spannmål och andra förnödenheter redan innan

offrets kropp ens hunnit kallna.

Hustrun plockade undan den mördades tillhörigheter på olika gömställen i stugan

och själva ränseln hängdes upp i skorstenen. När det blivit mörkt bar man ut kroppen

och gömde den under en rishög inte långt från stugan och endast några meter från

vägen.

Ett Fåfängt sökande

Ingeborg och Britta letade efter Anna hela Påskhelgen och när de inte hittade henne

men fattade att spåren tog slut vid Trindtorpsstugan gick de den 25 mars till Lars

Andersson i Viby där de skulle ha träffat Anna fem dagar tidigare.

Han kontaktade Kronolänsman Adolf Engström på Mälby, kronofjärdingsman Johan

Kjellman och nämndeman Anders Jansson och dagen efter - den 26 mars samlades

de tillsammans med Ingeborg jämte ett par andra personer vid Tibble gård på vars

marker Trindtorpsstugan låg.

Ägaren till Tibble, majoren Rundstedt,

kunde berätta intressanta saker.

Brunfelt, som han visste var helt

utblottad hade på kvällen den 20 mars

köpt en halv tunna råg på Tibble och

betalade kontant.

Senare visade det sig att Brunfelt också gått till Mariefred där han köpt matvaror och

läder som han tänkte unna sig lyxen att tillverka ett par läderstövlar åt sig själv, - av

pengar som han så skändligen hade kommit över. Enligt sägnen hade han dessa

läderstövlar på sig när han avrättades.

Länsmannen började förhöra makarna. Man kunde omgående beslå Brunfelt med

lögn. Han var fåordig och visade starka tecken på djup förstämning.

Makan var däremot karsk, hon försökte verka obesvärad och samtalade i forcerad

ton. varför man på stående fot beslutade om husundersökning och då hittades saker

som Ingeborg genast kände igen som tillhörande Anna.

Ett av de små barnen, tvååringen visade ett märkligt

intresse för skorstenen och när länsmannen tittade

där upptäckte han Annas ränsel. Därmed var saken

klar – makarnas skuld var bevisad. Brunfelt förstod

att spelet var slut, han störtade ut och försökte fly

men blev upphunnen på vägen och återfördes till

stugan.

Redan när han greps på vägen erkände han att han

mördat Anna och han pekade ut rishögen där han och

makan gömt kroppen. När denna hittades var den

iklädd den nerblodade daldräkten och i det

ögonblicket förklarade länsman Engström makarna anhållna.

Då Ingeborg hörde bekännelsen bröt hon ihop och fick föras till en grannstuga dit

också de två små barnen blev förda. När liket fördes till bårboden vid Björnlunda

kyrka passerade skjutsen stugan där Ingeborg vistades, hon sprang ut på vägen och

när hon fick se sin döda kamrat på vagnen svimmade hon och föll till marken.

Anna begravdes senare på Björnlunda kyrkogård, men ingen vet idag var hennes grav

finns.

Fångtransport och självmord

Det här var den 25 mars, i avvaktan på transport sattes

makarna Brunfelt i tillfälligt förvar över natten med

bevakning i en flygelbyggnad på Tibble och fördes dagen

efter till fängelset i Nyköping. Färden gick tätt förbi Daga

härads avrättningsplats på Axala skogen.

Avrättningsplatsen heter Axala hed och ligger i skogen

invid Eriksgatan söder om Axala by.

Vad tänkte de båda makarna som nu var helt förkrossade och apatiska? Insåg de att

de ödelagt sina egna liv genom det bestialiska mordet på Anna?

Förstod de att de nu gjorde sin sista resa med undantag för den som skulle föra dem

tillbaka till den hemska plats de passerade på Axala skog för att själva avrättas?

Hoppades de att de skulle undgå dödsstraff?

Det finns inga svar på de frågorna utom för fru Brunfelts del när det gäller den sista.

Hon insåg att allt hopp var ute - hustrun begick självmord, hon svalde ett gift som

hon smugglat med sig, redan under färden in mot Nyköping klagade hon över

smärtor i magen. hon dog den 31 mars i sin cell på häktet och om detta berättar

Brunfelt i sin nådeansökan till konungen att hon ”efter 4 dagars outsägligt lidande

dog, rysligt att tala om, i det förfärligaste plågor”. Han berättar vidare att hustrun

greps av förtvivlan vid häktningen och att hon nästan mållös fördes till fängelset.

Anna bad för sitt liv

En månad senare började rättegången mot Brunfelt inför Daga häradsrätt i Gåsinge

tingshus. Den mördade Annas far var kallad men meddelade i brev att han inte kunde

komma. Han orkade inte, sorgen efter hans unga levnadsglada dotter och chocken vid

meddelandet om hennes hemska öde var för svår.

Domen föll den 2 maj. Brunfelt dömdes enligt 12 kapitlet 11 § Kungliga förordningen

av den 10 maj 1855. Brunfelt erkände oförhållsamt och enligt den tidens lagar kunde

utslaget bara bli ett: ”dödsstraff”, häradsrätten fann det rättvist att Brunfelt skall för

av honom förövat rån och mord sig till ”straff och androm till varnagel” mista livet

genom halshuggning.

Domen överklagades hos Svea hovrätt varefter Brunfelt begärde nåd hos konung

Oscar I men ingen instans fann anledning att ändra på häradsrättens dom.

Den 5 sept 1856 inkom den dödsdömdes åldriga föräldrar med en nådeansökan som

avslogs. Den 20 aug inkom mördarens egen nådeansökan som även den avslogs.

Svea Hovrätt fastställde dödsstraffet i utslag den 2 juni 1856 samt underställde

Högsta Domstolen domen för prövning. Högsta Domstolens utslag kom den 7

oktober 1856 och det avslutades med följande;

”Genom Svea Hovrätts utslag den 2 juni är Brunfelt dömd för mord och rån att mista

livet genom halshuggning. Utslaget är hemställt Kongl Majts nådiga prövning och där

söker Brunfelt att av nåd bli förskonad från dödsstraffet, även hans föräldrar,

Skomakaren Per Brunfelt och dennes hustru, har underdånigast bett om nåd för

sonen.

Högsta Domstolen, som prövat Hovrättens anser utslaget vara lagligen grundad, har

funnit att anledning ej finns till nåd för Brunfelt.”

Den 18 jan 1858 skrev föräldrarna och mördarens sex syskon i ett sista desperat

försök till kungen. Det är beklämmande att läsa de förtvivlade anförvanternas

ångestfyllda bön om nåd. Dokumentet avslöjar det djupa lidande som ogärningen

förorsakat de åldriga föräldrarna och de sex syskonen, alla oförvitliga och hederliga

arbetare.

Så kom då ärendet på kungens bord och inte heller han ville ge Annas mördare nåd.

I kungens motivering sa han bl.a. att ”Anna bad för sitt liv, hon fick det inte och då

skall inte heller den nåden vederfaras hennes mördare.”

Den 17 mars 1858, nästan dagen två år efter dramat i

Trindtorpsstugan, föll skomakare Carl Petter Brunfelts huvud

för skarprättare Hjorts bödelyxa på Axala skog.

Det var den sista avrättningen i östra Sörmland.

Ohyggliga avrättningsscener.

Den blodiga epilogen till det lika blodiga dramat bevittnades av 100-tals åskådare. Än

idag finns det gått om folk som kan berätta om avrättningen. De har hört historier av

sina föräldrar eller andra äldre släktingar som var med på Axalaskogen. Bl.a. från en

kvinna som var 18 år och vittne till halshuggningen. Timmermannen Eriksson i

Stigtomta, var 14 år och anställd på en gästgivaregård som skjutspojke, han fick köra

en person till avrättningen och när man höll på med förberedelserna upptäcktes att

det fattades folk i spetsgärden d.v.s. en ring av vakter runt schavotten. Bland dem

som utan vidare kommenderades fram var också den 14-årige skjutspojken.

Även i Dagabygden finns det många som kan berätta om avrättningen.

Den tycks ha etsat sig fast och stark i minnena, - mer än mordet.

Berättelserna är samstämmiga på en del punkter, bl.a. att de

nyfikna som klättrat upp i träden ramlade ned avsvimmade i

stora högar när bilan skilde Brunfelts huvud från kroppen.

Man berättade också om hur folk sprang fram med koppar och

andra kärl för att få några droppar blod. Bl.a. skulle en fru från

Nyköping ha fått en försvarlig mängd blod i ett kärl från den

huvudlösa kroppen. Detta drack hon ur på stående fot. Man

trodde nämligen blint på att blod från en avrättad botade

fallandesjuka.

Carl Petter Brunfelt begravdes omgående bredvid avrättningsplatsen där tidigare

minst tre avrättade brottslingar grävts ned. Den avrättade placerades i den tidigare

grävda graven utan några ceremonier, t.ex. var kroppen iklädd både skor och kläder

när den kastades ned i gropen.

Det var den s.k.”rackaren” som hade uppgiften att gräva ned de avrättade. Rackaren

hade allra lägsta positionen i samhället, Rackaren användes även för att slakta och flå

hästar samt avliva katter och hundar. Att rackaren fick slakta hästar hänger samman

med att hästen i förkristen tid var helig, något som levt kvar så till vida att ingen

slaktare ville åtaga sig detta arbete. En slaktad häst begravdes eller fick bli liggande

eftersom ingen vågade äta köttet, alla såg ned på rackaren och hans eventuella familj,

ingen ville umgås med dem.

Sägnerna berättar också att skarprättare Hjorts medarbetare, den så

kallade ”rackaren”, under natten efter avrättningen grävde upp den

halshuggne och stal stövlarna som han hade på sig när han

begravdes. Man kan undra om rackaren fick någon känsla av lyx i de

stulna stövlarna.

Senare byggdes en landsväg just över den plats där mördaren grävdes ned likt ett

djur. Numera har vägen åter fått ny sträckning och begravningsplatsen ligger några

tiotal meter från landsvägen Björnlunda Nyköping i närheten av fastigheten Örnbo.

Mördaren huvudpersoner gick till mötes.

Så sent som för några år sedan fanns det människor som allvar menade att den

avrättade mördaren ”gick igen”. En i övrigt trovärdig lantbrukare kunde ta på sin ed

att då han en gång färdades med häst och vagn i skymningen förbi

avrättningsplatsen, fick han plötsligt se den avrättade mördaren springa efter vagnen,

hållande i dess bakdel. I de otaliga sägner som berättas om tilldragelsen har

detaljerna till stor del förvanskats. En del har dramatiserats och andra återigen har

glömts bort. I detta fall som i så många andra överträffar dock sanningen dikten i

fråga om gräsliga detaljer och beklämmande bakgrund.

Barnens öde höljt i dunkel

Så var alltså sista akten på 1800-talets dystraste morddrama utspelad och den arme

mördaren hade sonat sitt brott enligt den tidens vedergällningsprincip. Hustrun

slapp genom sin hastiga död ifrån de två årens kval. Hon tog troligen sitt eget liv

genom förtäring av gift.

De två små barnens öde är höljt i dunkel. I kyrkoboken i

Björnlunda finns de upptagna år 1856 tillsammans med

föräldrarna. Nästa gång namnet Brunfeldt dök upp 1857, står

han som änkling och om hans barn nämns inte ett ord. De

har inte heller återfunnits på något annat ställe. Troligen gick

de båda ödet till mötes att ”auktioneras bort på socknen” en

sak som vi allt för väl vet det innebär för små värnlösa barn.

Foto: Henry Bäck

150 år efter mordet

En busslast besökare från Dalarna på benen och börjar baxa ur en minnessten från

bussens släp. De är här för att minnas en släkting, som mördades innan någon av

dem var född.

Där kyrkan i Björnlunda står i dag stod den också i påsktid för 150 år sedan

Annas släkting Lennart Dölhed är glad att vara i Björnlunda.

Det känns skönt att hon får en sten, säger han och berättar att besökarna är en

blandning av släktingar och intresserade.

Sammanlagt närmare 70 personer. Släkten har fått ut tings- och obduktionsprotokoll

och berättelsen om Anna är vitt spridd. Axel Perssons morfar och kullans pappa var

kusiner. Själv bor han i Skåne och har kört upp till Björnlunda.

Händelsen lever kvar mycket i Yttermalung, säger Axel Persson.

Göte Karlsson, Björnlundabo som engagerat sig i släktens sökande efter sanningen

om Annas död. I flera år har han haft kontakt med släktingarna. Resan är noggrant

planerad med besök på mordplatsen och platsen där skomakaren avrättades.

Källor:

Det mesta taget ur boken:

Glimtar ur 600 år kriminalhistoria av Ivan Bratt, Gnesta

Artikel av : Weimy Eriksson

Texter av : Göte Karlsson, Björnlunda

Björn Sonesson

Lars Thor

Sture Larsson

http://www.nilshemsida.se/

Foton och bilder är plockade ur olika artiklar och broschyrer på internet.

Inga bilder har något samband med artikeln utom Stövlarna,

Bilderna är endast ditsatta endast för att illustrera texten.

Lasse Öhrlund

Lasse.ohrlund@ownit.nu