Aino Kristina Trosell 1949–

Personanteckningar

För drygt hundra år sedan, den trettonde februari 1897 dog Skinnar Marit Jonsson. Fem år

senare fick en kusin till henne ännu ett barnbarn. Det barnbarnet var min far, Tros Helmer

Larsson, sedermera Helmer Trosell och han hann berätta mycket för mig om sådant som varit

förr.

Jag värdesatte det inte. Där fanns ju så mycket. Jag tyckte det var trivialt. Jag ser det som det

var, först nu.

Den muntliga traditionen är en opålitlig backspegel. Men bättre en dålig backspegel än ingen

bakåthållning alls. Nästa generation kommer ingenting att bli varse. Tv och video har ersatt

skymningskurandet - när det sparades på lyset - och långa dröjande berättelser och samtal.

Samvaron de där stunderna innan ljusets slogs på och med sin rationalitet rev sönder slöjorna

var som en violett lök som långsamt skalades, lager efter lager. Det ena ämnet ledde till det

andra.

Ytterst och först kom de dråpliga berättelserna. De slagfärdigas enmansframträdanden som

gick i repris på repris, från mun till mun, från generation till generation.

Jöga Ola var en sådan legend. Han dog redan 1928 men berättelserna om honom är otaliga.

Han var fattig men stolt, kvick i käften och påhittig. Han var Malungs siste kvarnstenshuggare

och han kunde välla - detta var innan svetsningen var uppfunnen - och han kunde smida och

han kunde tillverka korgar och han gjorde en eka som min far - som då var skolbarn - fick

hjälpa till med att nita ihop.

Berättelserna och erinringarna om Jöga Ola kunde fylla hela köket och en hel kväll. När han till

exempel uppfann en ny svordom och att han hade surfisk under sängen och lukten. Salt var för

dyrt. Han överlevde på fisket i sjöar och älvar. Levde på ingenting. Kurerade sig själv genom att

gnida in stendamm i ögonen när han började se dåligt. En glad fan. Tiggde aldrig, krusade

ingen. Dog som han levat - utan egendom, bouppteckningen tog upp två och en halv skjorta.

Det var det hela.

Men ibland spred sig en vemodig stämning bland de församlade kaffedrickarna. Tystnaden

rullade in. Man såg ut i det blå skymningslandskapet och någon erinrade sig dröjande att var

han inte släkt med hon Skinnar Marit? Hon som tog död på barnet sitt?

Jo hon var visst hans svägerska.

Det var hemskt det där.

Ja det var det.

Själv var jag en liten kulla som satt under bordet, ingen tänkte på mig. Jag tänkte ingenting

särskilt heller. Jag bara hörde och tog in. Jag hörde allt.

Berättelserna fanns där, de finns där än i min repiga backspegel och de träder allt närmare och

allt starkare fram ju äldre jag blir och Skinnar Marit knackar nu på membranet. Hon är viktigare

för mig än dramatiserade tv-serier med blödande hjärtan.

Jag satt under bordet och jag var ett mycket litet barn. En liten prick. Jag fick höra berättas om

en annan liten prick, ännu mindre än jag.

Skinnar Marit satt på tukthus för att hon dödat detta barn men hon var inte alltigenom ond och

det påstod inte heller min barndoms sagesmän och kvinnor. Mumlande beklagade de hennes

öde. De ville inte prata om henne. Ändå fick jag veta alltihop.

God var hon inte heller. Hon var som hon var. Som en kvinna som inte höll hela vägen ut.

Det dog många barn i hennes närhet. Hon växte upp med späda döden tätt intill sin egen

späda ungdom.

Det var inte så hemskt. Beslutet var lätt. Lättnad.

Det var sedan det blev hemskt.

Jag har monterat ihop Skinnar Marits berättelse från olika muntliga - och även skriftliga - källor.

Hon var Jöga Olas svägerska. Han var min gammelfarmors kusin. Hon var den skuggiga sidan

av denna soliga fattigdom, idylliserad och romantiserad av en eftervärld som behövde

bländverken mot all annan värk. Före, ja före, tv-seriernas tid.

Skinnar Marit föddes den elfte november artonhundratrettiotre. Hennes mor var då 31 år

gammal och hade redan fött två barn de närmast föregående åren men endast ettåringen

levde. Den förstfödda dottern Anna, som skulle ha varit tre år, hade dött två månader gammal.

Orsak okänd.

Efter Marit föddes ytterligare fem barn men tre av dessa dog. Brodern Hans blev sju månader,

han dog mitt i sommaren år 1837. Isac blev också sju månader, dog också han mitt i

sommaren.

När Skinnar Marits mor femton år senare dog av kräfta i bröstet fanns barnen Lars 21 år, Marit

19 år, Isac 11 år samt Anna 8 år kvar i stugan samt fadern.

Storebror Lars gifte sig året efter moderns frånfälle. Detta gjorde också fadern. Därmed fick

Marit en 34-årig styvmor som själv nyss blivit änka och som förde tre små barn med sig i boet.

Tillsammans med Isac och Anna blev där i ett huj fem minderåriga barn i stugan och snart

ännu fler, gemensamma, barn. Fadern och hans nya hustru hade bägge mist sina makar,

bägge hade små barn. Det är inte osannolikt att krasst rationella skäl var grunden till deras

förening, det var lättare att klara sig tillsammans än var och en för sig.

Hemmet behövde nu inte Marit längre, tvärtom, hon var fullvuxen och måste klara sig själv och

hon gav sig ut på handel. Det var vanligt att dalkullorna gjorde så på den tiden. Jag har inte fått

fram något om hur hon drog sig fram eller vad hon sålde. Kanske smide som man kunde

handla upp på kredit för att sedan betala när lagret var slut. Kullorna hade gott rykte. Hon kan

också ha varit mursmäcka eller piga i Stockholm. Eller roddarmadam eller hon kan ha arbetat

på någon gård eller hjälpt till med storrengöringar av allehanda slag. Om denna tid i Marits liv

går det bara att fantisera. Kanske hade hon sällskap på sina vandringar? Ett pass hade hon i

varje fall, det var man tvungen att ha. Men att hon längtade hem är nog tämligen säkert, annars

skulle hon aldrig återvänt till denna karga bygd.

1859 gifte sig Skinnar Marit med Jugas Jonas från grannbyn Gärdås. Jonas var äldst i en

syskonskara på sex varav Jöga Ola, som blev så namnkunnig på grund av sin slagfärdighet,

föddes som nummer fyra, han var två år yngre än Skinnar Marit.

Tre av Jöga Olas och Jöga Jonas syskon hade dött i späd ålder. Brodern Erik hade dött två år

gammal av ”håll och sting” och den broder som föddes året därpå och som fick samma namn

fick nätt och jämt uppleva sin sexårsdag innan han dog i kikhosta.

Lillasystern Marit hade dött sju år gammal i rödsot. Hade Jonas varit fäst vid henne? Hon som

haft samma namn som hustrun hade och som skulle ha varit endast ett år äldre än henne om

hon hade fått leva?

Hur denna uppväxt påverkade Skinnar Marits make Jöga Jonas kan man bara gissa. De torra

längderna förtäljer dock att han inte precis blev Guds bästa barn. Som 21-åring levde han runt i

Stockholmstrakten och blev dömd till vatten och bröd för bedrägeri och inbrott. Han är dock tio

år äldre när han gifter sig med Skinnar Marit som då är 26.

Gifte de sig av kärlek? Jag vill tro det eftersom deras första barn föddes först tre år senare,

alltså var de inte ”tvungna”. Såvida där ändå inte fanns ett foster förstås, som försvann genom

missfall eller på annat sätt?

Samma år som Skinnar Marit gifte sig födde styvmodern sitt första barn med Skinnar Marits far.

Det barnet dog, ”förqväft av modren af wåda” som det står i protokollen. Ett och ett halvt år

efteråt föddes Skinnar Marits andra halvsyskon, en pojke som fick samma namn som det

förkvävda barnet. Marit själv födde då sitt första barn, en pojke som döptes till Jonas. Efter

ytterligare tre år föddes Marits tredje halvsyskon.

Året innan hade Marits andra barn, en dotter som fick Marits eget namn, fötts. Hon dog dock sju

dagar senare. Fastern som också hetat Marit hade ju dött sju år gammal. Siffran sju hade en

magisk kraft, säkert såg man mönster i detta elände. Vidskepelsen höll vidrigheterna på plats.

Två år senare föddes Marits tredje barn, flickan Anna.

Den tionde juni året därpå, år artonhundrasextioåtta, hittades Marits make, Jöga Jonas, död i

en slåtterbod vid Sångån, på väg till eller från fäbodarna väst på skogen. Han var då 41 år

gammal. Årtalet är i detta sammanhang verkligen en undertext ty detta var de svåra

missväxtåren i Sverige när många dog av ren svält.

Familjen hade bott i makens hemby Gärdås men nu flyttade Marit tillbaka till grannbyn Jägra

där hon var uppvuxen. Varför? Jag gissar på skulder, det var det vanligaste, och att gården blev

såld för att täcka dessa.

De två barnen, den sexårige pojken och den ettåriga flickan, lät Marit sätta ut på socknen.

Eller hur det nu gick till. På socknen kom de i varje fall och själv flyttade hon in i den lilla stugan

där hon vuxit upp. Den hade stått öde alltsedan fadern med sin nya familj utflyttat till Kils

församling i Värmland året innan. I Kil bodde redan Marits storebror Lars med sin familj.

Samma år gifte sig Marits lillasyster Anna och flyttade även hon till Värmland. Också brodern

Isac flyttade dit.

Av familj fanns således inte mycket kvar, varken den ursprungliga eller den hon själv varit

hustru och mor i.

Varför flyttade hon inte själv efter till Värmland där förhållandena var något drägligare? Kanske

förbjöds hon av syskon, far och styvmor? Eller var hon osams med dem? Kanske var

alternativet att isåfall flytta ensam, utan de två barnen på socknen som hon förhoppningsvis fick

träffa ibland? Kanske förvägrades hon flyttbetyg och pass?

Marit bodde utblottad i den lilla stugan i Jägra. Hon var medelålders och hur hon överlevde vet

vi inte. Om där fanns dagsverken tog hon säkert dem men fanns det några? Alla var ju i stort

sett lika fattiga. Den vanligaste boendeformen var att man delade bostad med kreaturen. Detta

gjorde dock inte Marit ty hon hade inga kreatur alls, sannolikt inte ens en get.

Tiggeri? Ja. Förtäckt eller öppet. Snälla grannar har alltid funnits i dessa byar där ingen haft det

för fett. Man halvsvalt tillsammans.

På hösten 1875, Marit var då 42 år gammal, upptäckte hon att hon var gravid. Eftersom hon i

senare förhörsprotokoll uppgav vem som var barnafadern kan hon väl knappast ha varit

prostituerad? Eller kan hon det?

Enligt protokollen hade hon tidigt sagt till honom att detta barn inte kunde få leva då hon inte

kunde dra försorg om det. Han i sin tur hade varnat henne för att göra något oöverlagt. Men

uppenbarligen inte heller ställt i utsikt att hjälpa henne? Han hade en egen familj att försörja.

Men ändå?

Eller kan han ha varit kär i Skinnar Marit?

Nej. Då hade han väl hjälpt henne? Det måste han väl ha gjort?

Vad vet man nuförtiden om hur det var att år ut och år in leva under så pressade förhållanden,

att aldrig veta säkert att man har ens det nödvändigaste?

Så var hon då ändå prostituerad? Sålde hon sin kropp för pengar och mjöl?

För att grannarna ingenting skulle märka snörde hon sig alltmer ju längre grossessen

fortskred.

Hon snörde sig och hon tänkte säkert på sina fyra syskon som dog som spädbarn, att hon

hade sett dem, levt dem, hennes händer mindes de små kalla kropparna. Och hon tänkte på

styvmoderns första barn med fadern, det som förkvävdes, om det nu var av våda.

Hon tänkte säkert allra mest på den egna dottern som dog endast sju dagar gammal. Hon

som burit hennes eget namn och som nu skulle varit nio år gammal.

Med sig hade hon också berättelserna om makens tre små döda syskon.

Hon hade sett många barnlik. Barn fanns det gott om, de flesta kom och klöste sig fast i livet

vare sig de var välkomna eller inte.

Dödligheten var överrepresenterad i Skinnar Marits familjer. Hur det nu kunde komma sig.

Styvmodern gick fri i kyrkorådet och hur de andra dödsfallen gick till finns inte i alla fall

dokumenterat. Eller har jag bara för dålig inlevelseförmåga, kanske kan jag inte ta in att de dog

av fattigdom - hur det kan vara, hur det går till?

Men. Var fick Marit sin tanke ifrån, att hon skulle kväva barnet?

Den sjuttonde maj artonhundrasjuttiofem förlöste Marit sig själv i sin stuga. Den lille pojken

levde, var fullgången och skrek säkerligen. Hur länge? Ingen vet. Såg hon alls på honom?

Förmodligen inte, då hade det väl inte gått. Visst stängde hon väl av så som människor gör i

outhärdliga situationer?

Marit band en trasa runt hans näsa och mun och band sedan vidare runt halsen så att han inte

längre kunde andas utan kvävdes och dog och det blev tyst.

Andlöst.

Tyst.

Därefter bar hon det lilla liket till jordkällaren där det fick ligga i åtta dagar.

Varför? Var hon inte rädd för upptäckt? Visserligen var det fortfarande kyligt i källaren,

sommarvärmen hade ännu inte hunnit verka på dessa breddgrader men där var dock

plusgrader.

Åtta dagar låg liket i källaren.

Detta är också ett språk.

Sedan ett nytt beslut. Sent en kväll med sin döde son, ja Marit och hans lilla kropp ensam i

dunklet så att ingen skulle se. Hon sydde ihop en sorts påse för honom och för två stenar.

Stenarna vägde sex kilo. Kroppen kanske två, tre. Denna börda bar hon sedan i natten till

Stugubäcken en kilometer söder om byn. Där sänkte hon sin börda på en halvmeters djup.

Men en liten by som Jägra. Vad trodde hon? Om hon dessutom sålde sig själv ibland, ja även

om hon inte gjorde det så var hon dock påpassad. Osynlig men påpassad. Den ringaste men

ändå den viktigaste i skvaller och i fantasier.

Två och en halv vecka senare var hon avslöjad. Liket hittades. Hon hade väl trott att det var

skyddat för hundar och andra djur.

Men människan är listigare.

Hur de lyckades räkna ut var hon gjort av det får vi aldrig veta men att fyra personer den nionde

juni hittade det döda barnet finns dokumenterat liksom att fjärdingsman Busk Lars Olsson höll

det första förhöret den femtonde samma månad.

Ingen hade vetat om hennes graviditet påstås det. I denna täta by, kan det verkligen vara

möjligt?

Den nittonde juni hölls rannsakningen och Marit blev dömd till fyra och ett halvt års straffarbete

samt att betala den rättsmedicinska undersökningen å det döda barnets kropp men hon hade

ingenting så det blev socknen som fick betala.

Den muntliga traditionen berättar att hon efter den avkunnade domen reste sig och sade ”idag

har jag stått inför mina jordiska domare, i morgon skall jag stå inför min himmelska”. Byborna

tolkade detta så som att hon tänkte ta sitt eget liv. Men hon kan också ha menat att det hon gjort

aldrig kunde sonas med böter eller fängelse och att hennes brott ytterst var en sak mellan

henne och Vår Herre.

Efter fängelsetiden var Marit borta från Malung i tio år. Sannolikt höll hon sig borta på grund av

skammen. Hon hade ju bedrivit handel i sin ungdom och var van att ta sig arbete där det gavs

och att hanka sig fram på ett eller annat sätt.

På 1890-talet återfinns hon åter i längderna i Malung, som fattighjon.

1897 dör Skinnar Marit i byn Mobyn i Malung, 63 år gammal.

Detta är de fakta jag funnit.

Skamkänslan för dessa kvinnor i mig föddes tidigt, den känslan föddes när jag som barn satt

under bordet och lyssnade på de vuxnas halvkvädna visor.

Som trettonåring kom allt igen. Jag skulle cykla hem efter att ha varit på bio på logen

Morgonljus i Jägra by. Logen sjöng sin svanesång och vi var inte många som skulle se Vita

frun den där kvällen. Filmen var barnförbjuden men jag hade höfter och bröst och den gamle i

luckan släppte in mig.

Jag kan ännu höra den inande sången och se den vita ansiktslösa kvinnan i ett främmande

parklandskap på vita duken. Omskakad tumlade jag ut, jag såg bara baklyktorna efter de andra.

När jag själv kommit en bit genom skogen hörde jag porlet från Stugubäcken och plötsligt

mindes jag allt.

Att det var här man brukade höra ett litet barn gråta. Ja det var här Skinnar Marit hade sänkt sitt

barn och det grät ännu. Fastklämt under stenarna.

Jag cyklade som besatt. Cykellyktans lilla ljuskrets, den svarta skogen runt om och mörkret och

vägen och det gråtande barnet och jag.

Jag vågade inte mer åka på bio till logen Morgonljus. Vågade heller aldrig berätta om den

egentliga orsaken.

Fasan var att få ett litet barn på köpet. Om så vore att dagliga och inte minst nattliga drömmar

om kroppars fröjder mot förmodan skulle slå in.

Barn var ingen välsignelse, ens i början av sextiotalet. Barn var smärta och smärtorna, de yttre

såväl som de inre, var kvinnornas. Helt och hållet kvinnornas.

Männen var till för livsglädjen. Som Jöga Ola som spelade sexmak och trumf med den sista

skjortan på kroppen och med surfisken osande ända ut på vägen.

Det var ett hårt liv - med pipan och pinflinet i mungipan.

Men det fanns ett liv till.

Det får man gräva efter i dammiga arkiv. I längderna står karlarnas namn blott ibland

hopflätade med den sammanvigda. Och de fick antal barn. Flickorna utan spår, pojkarna som

män i nästa längd och med sina antal barn och söner.

Om de mycket tidigt födda finns ingenting alls.

Varje torsdag kör jag ner till biblioteket. Efter tre kilometer passerar jag Jägra by och sedan går

vägen in i skogen och sedan över Stugubäcken.

Bara en extra skälvning - och fragment från nyheter från Sudan och Pakistan.

Nog gråter han där än, den lille.