Sandbäck Jonas Jonsson 1856–1940

Personanteckningar

Följande brev är skrivet av Sandbäck (Pellanna) Jonas Jonsson (A29) till hustrun Sandbäck Marit.

Brevet är skrivet den 18 mars 1888 och troligen befinner sig Sandbäck Jonas vid sin skinnargränd i Norra Ny, Värmland när han skriver brevet. Vid den här tiden var det väldigt vanligt att skinnare från Malung reste runt till olika så kallade skinnargränder, det vill säga ställen och områden, mer eller mindre personliga där de arbetade med att tillverka kläder av de skinn som fanns på gårdarna.

Det här brevet är i sin helhet väldigt opersonligt. De första sidorna handlar nästan bar om Sandbäck Jonas förhållande till sin Gud, han var som synes väldigt religiös. Han skriver om hur frestaren lockar honom men hur han övervinner detta och till och med i sluthälsningen ger han hustrun Marit ett tankespråk från psaltaren där det talas om vilken tröst det är att helt förlita sig på Gud.

Först på de sista raderna framskymtar det att Sandbäck Jonas längtar hem till sin Marit. Man kan tycka att den, bara sen drygt ett år tillbaka, nygifta Jonas skulle haft andra saker att skriva hem om men hans religiositet tar nästan helt överhand i brevtexten.

I slutet av brevet skriver Jonas att han beräknar komma hem omkring den 10 april och det är troligt att det stämmer för 300 dagar efter det datumet så föder Marit parets enda barn, sonen Johan, vilken tyvärr avled endast 18 år gammal.

Den 18 mars 1888

Säll är den, som du, Herre, tuktar, som du undervisar i din lag för att skaffa honom ro för olyckans dagar till des grafven varder grafd för den ogudaktige.

Tack för ditt mycket efterlängtade bref som jag fick mottaga i går, som var den 17de, och som jag med stor ifer läste och var mig äfven till stor tröst. Som jag nämnde i mitt förra bref att det skulle blifva bättre så får jag säga att det är just detsamma.

Det ser ut som jag har blifvit ute i öknen föra att försökas af frestaren. Det är då bestämdt så, ty här blir man utsatt för både ett och annat både till högmod och lättsinne. Det vore inte så svårt om jag inte hade ett sådant sällskap. Som du vet så tror min husbonde godt att språka om hvarjehanda, och blandt annat så vill han efven omtala mina förhållanden både i ett och annat och så blir jag en förunderlig för alla och blir ute för att svara på ett och annat och jag kan bli frestad till både högmod och lättsinne.

Men herren vare lof att han har öppnat mitt öga så att jag ser att frestaren är för handen. De fanns nog de som kallades troende dit jag kom, men sorgligt nog lättsinnet och fåfängligheten voro mycket rådande då det bar åt det hållet. Det var en som jag såg på och jag tror även att han var fast. O huru frestarens stormar rasa öfver mig, så att mina rötter af kärlek och tro på klippan ryckes hårdt. O att det måtte gå med mig som träden som stått i stormen må blifva mer rotade för att ännu bli fastare fäst vid Jesus som är klippan. Ehuru jag varit orolig och ledsen samt längtat hem så herren till pris har han visat mig hans väg, och jag vill nu nöjd och stilla taga hans ledning tillgodo den återstående tiden jag skall vara här, och min önskan är att jag må inte gifva vika för frestelsen när han smyger sig på mig. Wi kommo igår till sörskoga igen och kommer troligen att blifva här till påsk då vi sen skall resa på hemvägen och kommer troligen att göra en åtta dagars arbete på några ställen, jag kan inte bestämma så noga ty vi vet inte bestämdt hur de har i ordning på dessa ställen förrän vi kommer dit. Derför väntar jag ett svar från dig återigen ty det hinner hit innan vi reser om de skrifver på första post. Jag har varit frisk nu hela tiden Herre vare lof för det. Herren vare lof för allt godt som han för mot oss, o att jag kunna lyda honom och att han finge även för allt. Måtte hans kärlek få intaga våra hjertan att vi så som han må älska och lyda så göre hans vilja. Gud bevare våra hjertan från fiendens listigheter att han inte må få sära oss och göra oss odugliga i Herrens tjenst.

Jag får lof att sluta för denna gång med en kär och tacksam hälsning till dig. Jag längtar ännu hem så att mina tankar ofta äro hos dig. Det är så trångt för mig så ——– jag har mången gång rörts till tårar och då jag tänkt på att få vara hos dig och din famn så har tårar rullat ned jag har inte kunnat motstå. Kunde och hade jag kunnat, ett tag varit hos dig så skulle jag varit glad att få riktigt gråta ut hos, och tillsammans med dig. Jag kan inte omtala allt med skrifning utan jag får sluta för denna gång. Kanske vi kommer hem till den 9-10de april får se föret hvarom icke så kanske vi skrifver.

Din Jonas Jonsson

Uti Psaltaren

Tänkespråk Psalmen 94

Pellanna Jonas och Maritnolistugun minns jag som ett gammalt strävsamt par. De brukade sin jord och skötte sina kor med största omsorg. Varje sommar flyttade de med sina kor till Älgsjöselen, deras fäbodställe, och där deras välbyggda grå gård ännu står kvar uppe på Fâlet.

På eftermiddagen precis kl 5 gjordes där upp eld ute under fjösgrytan som var fylld med enris och vatten. Detta skulle värmas för att sedan silas över avrispat löv som låg i ”kubôtton”. Litet salt och havremjöl ströddes också över. När sedan korna kom hem från skogen ”knôtt ô brômsjittin” och skulle mjökas kunde de lugna ner sig med att få avnjuta denna anrättning. Så gjordes väl också i de flesta andra hushållen, men jag tycker mig minnas att Maritnolistugun i sin krafts dagar upplevdes med en viss respekt av det övriga fäbodlaget.

På senare år blev hon svårt åderförkalkad och envis varför Jonas, henne make, fick det ganska besvärligt. De berättades att sista gången de skulle buffra ville Jonas att hon skulle gå södra vägen som inte var så lång men då sa hon: ”Jag skall följa korna, orkar jag inte gå längre så kan jag vända. Hur det gick minns jag inte.

Jonas var också en mycket duglig och anlitad snickare. Han gjorde bl.a. möbler. Stolar, fönster och vackra spegeldörrar hopfogade med träplugg.

Han var även söndagsskollärare och då både berättade, spelade fiol och sjöng för oss barn.

Sina dagar fick de sluta hemma i sin lilla stuga tack vare att Karin Melin från Näsberget åtog sej att sköta dem. Som belöning fick hon ärva deras tillgångar då deras ende son Johan hade dött i unga år i lungsot.

Karin Melin gifte sig med Mur Nils Olsson från Holarna och de har fortsatt att bruka jorden.

Nedtecknat av Helny Brushed (E39) under 1970-talet