Knut Olof Ersson 1700–1771

Personanteckningar

Tidpunkt 1722-11-27

Plats Malung Dalarna

Brott Hor

Avrättades hemort Malung

Uppgifter om avrättningen Hösten 1721 började talet gå bland kvinnorna i Malungsbyn Idbäck att den 32-åriga soldathustrun (Göllors) Kerstin Larsdotter var havande. Men hennes man soldaten vid överste Horns tremänningsregemente Erik Olsson Idström, hade varit borta i nästan två år från orten. Vem kunde vara barnafader? Skvallret utpekade drängen Olof Ersson i byn. (Möjligen identisk med bonden Knut Olof Ersson i Idbäck, död 1771, se Josef Sjögren 1963: Acta Malungensia, Idbäck nr 35.) Nämndemannen Gabriel Persson i Idbäck, tillika uppsyningsman (troligen en kyrklig förtroendepost), var bekymrad. Han gick till drängens far, bonden Erik Olsson, en man i 50-årsåldern, tidigare uppsyningsman, och rådgjorde med honom om det icke vore nödwändigt att kalla hela byalaget tillsammans och förhöra Kerstin. Natten därpå rymde Erik till Norge. I ett brev från Sätra gård i Hof socken i Norge hem till hustrun Kerstin Halvarsdotter tog han på sig faderskapet och bad hustrun om förlåtelse. Vid rannsakningen om dubbelt hor (d.v.s. att bägge parter var gifta) vid tinget i januari 1722 fick alltså den höggravida Kerstin Larsdotter förhöras ensam. Hon berättade att en kväll strax före såningstiden förra våren hade Erik kommit in i hennes stuga berusad så att han knappt kunde gå och frågat om hon haft något att dricka. Då Kerstin sagt att hon inget drickbart hade, hade han frågat om han finge hafwa sin willia med henne. (sidan 57) Kerstin bad då Gud bevara honom från sådana tankar och sade till honom att låta bli henne. Men Erik lyssnade inte utan fick omkull henne på bänken och genomförde ett samlag. Det var enda gången de legat med varandra och upprepades aldrig. När Kerstin upptäckte att hon var gravid, berättade hon det för Erik, som blev mycket ängslig. (s. 57-58)Kesrtin klagade vid tinget över sin stora olycka. Hennes man soldaten Idström framträdde också och jämrade sig mycket at hans hustru.. sig så grufweligt försedt. Han sade att han hela tiden under de två åren han varit borta lämnat underrättelse om hur han hade det. Kerstin medgav det, men sade att hon aldrig förr hade varit otrogen. Soldaten sade att han gärna förlät henne, bara hon blev förskonad från dödsstraff. (s, 58) Också den förrymde Erik Olssons hustru Kerstin Halvarsdotter framträdde. Hon var Eriks andra hustru och hade varit gift med honom i sexton år. Deras enda gemensamma barn hade dött, men hon hade tre barn i ett tidigare gifte. En dotter var gift i Gärdås, där hade hon varit på besök den kväll mannens lägersmål inträffade. Kerstin Halvarsdotter sade ocksåatt hon aldrig förnekat mannens hans äktenskapliga rättigheter, utan att hon sig alltid gudeligen skickat. Så hon förstod därför inte hur det onda kunnat förleda honom. Också hon sade att hon förlät sin make och sockenmännen intygade att bägge paren före lägersmålen fördt ett stilla och sachtmodigt lefwerne. (s. 58) Rätten dömde Kerstin Larsdotter till döden med hänvisning till konung Gustav II Adolfs förklaring av år 1615, och Kungl. Maj,ts brev 1698 22/10. Erik Olsson skulle rannsakas när han ertappades. (s. 58) Kerstins barn, om pojke eller flicka framgår inte, föddes Kyndelsmässoafton, d.v.s. den 1 februari 1722. (Fram till 1773 inföll Kyndelsmässodagen alltid den 2 februari.) Kungl. Maj:t gav den 14 mars samma år Erik Olsson ett brev om fri lejd hem till rättegången. Brevet skickades av Landshövdingämbetet i Falun med några värmlänningar till Hof socken i Norge. Erik kom hem, men först den 3 juli hölls extra ordinarie ting. (s. 58) Nu gav Erik sin version av förloppet. Jo, han hade kommit drucken hem till Kerstins stuga. Hon hade givit honom lite brännvin i en tennkopp, men inte för mer än 3 öre kmt (daler kopparmynt). Sedan mindes Erik ingenting mer än att han kommit hem till sig, där ingen var hemma. Han hade kastat sig på sängen med kläderna på och sen sovit av sig ruset. Erik kom inte ihåg vad som hänt den där kvällen, förrän Kerstin berättade att hon var gravid. Han försökte inte skylla på någon annan, utan erkände faderskapet och Kerstins beskrivning av händelseförloppet. Efter rymningen till Norge, som tagit tre dygn innan han var över gränsen, hade han uppehållit sig i Hof socken och försörjt sig på skinnarbete. (s. 58) Hans hustru Kerstin Halvarsdotter upprepade med gråtande tårar att hon förlät mannen, Soldaten Idström däremot var inte närvarande. Han hade strax efter tinget i vintras begivit sig till Norge, också han på skinnarbete. Men trots att han bara hade fått permission från regementet i tre månader hade han änn inte återvänt. (s. 59) Kerstin Larsdotter, som hade sitt lilla barn med sig, förhördes på nytt. Hon sade att hon inte givit Erik någon anledning till synden, utan först så småningom givit sitt samtyckte, efter hennes ord ej skulle noga. Det dröjde också lång tid innan hon upptäckte att hon var gravid, eftersom menstruationen redan sen tidigare uteblivit. Det skedde först när barnet quicknade (började röra sig). Hon trodde att hennes man säkert ville stå vid sitt löfte att återta henne och barnet. (s, 59) Nämndens ledamöter intygade att Erik Olsson alltid förut varit gudfruchtig, nychter, samt stilla och sachtmodig, men vid samkväm lätt blev drucken. Trots de goda vittnesbörden om hans karaktär och trots hustruns förböner dömdes också han till döden. Att han var så berusad att han inte visste vad han gjorde ansågs inte som någon förmildrande omständighet. (sidan 59) Målet gick till Svea hovrätt, som den 17 november 1722 fastställde dödsdomarna för Erik och Kerstin sielfwom till wälförtient straff och andra till skräck och warnagel. Det allmänt preventiva i domen betonas alltså. I den påpekas att Kerstins man, soldat Idström, vistades i närheten av Stockholm, d.v.s. inom landet, och att han hela tiden hållit kontakt med hemorten. Hade han varit utomlands med ovisstöde hade hovrätten kanske sett lindigare på brottet. (s. 59) Domen nådde den 22 november Landshövdingämbetet i Falun och skickades redan den 24 november till befallningsman Erik Floraeus i Västerdalarna. Troligen bara några dagar senare halshöggs Kerstin Larsdotter. Erik Olsson däremot, som ju återvänt til landet med kungligt lejdebrev, hade haft sex veckor på sig att bege till sin förra säkerhet. Hans försiktighet att rymma till Norge hade räddat hans liv. Man får gissa att han snarast begav sig dit igen. (s. 59-60) Vid tinget 1723 frågade Olof Larsson i Idbäck rätten vem den egendomen bör tillfalla som tillhörde hans syster Kerstin Larsdotter, som sistlidne höstas för någon sin missgärning undergick dödsstraffet. (s. 60) Kerstins enda barn var det i hordom aflade. Det hade dock som oäkta enligt 20 kapitlet i Ärvdabacken ingen rätt till arv. Kerstins man, soldaten Idström hade fortfarande inte återvänt från Norge. Han hade således olovligen avvikigt från regementet. Kanske hade skammen satt in en alltför svår fläck på honom. Det blev alltså Olof Larsson, hennes enda syskon, som ärvde all Kerstins egendom efter att ha betalt hennes skulder. Olof avstod frivilligt från en ko och all den gröda som skördats på Kerstins jord priet före, till en släkting, Per Olson i Tällbyn, som omhändertagit Kerstins lilla barn. (s. 60) Källor och litteratur, (1) Originaldombok 1722, ordinarie ting 5/1, extra ordinarie ting 3/7, s 627 ff. (KLHA: XXVII:A1.) Landsarkivet i Uppsala. (2) Renoverad dombok 1723, 13/3, paragraf 8 (Svea Hovrätts arkiv. Kopparbergs län, härads- m.fl. rätter, volym 80.) Riksarkivet. (3) Länsstyrelsens i Kopparbergs län. landskansliet: DII:34 (1722) (ink. skrivelser från bl.a. Svea Hovrätt. Innehåller både hovrättens dom och Erik Olssons lejdebrev). Landsarkivet i Uppsala. Björns kommentar: Jag har studerat mantalslängderna för Idbäcks by under 1700-talet. Därför anser jag att hon var av Göllorsslökten som ägde gården Göllors i Idäck. Denna släkt flyttade bort från gården under förra hälften av 1800-talet, men ättlingar finns såväl i Malung som på andra håll. Källa Henrik Bramsjö: Ur Arkiven - Malungskvinna avrättad för hor 1722 Mannnen flydde till Norge och fick fri lejd. Artikeln är tryckt som sidorna 57-61 i Skinnarebygd 1995 som är Malungs Hembygdsförenings årsbok.